Blondare
Jag och min kusin var så uttråkade igår att det slutade med att vi gick till ica för att köpa blekning, sen blekte hon slingor på mig. Blev faktiskt bra. :) Har tyvärr ingen bra bild för min kamera befinner sig i Madrid hos pappa. Men en mobil bild iallafall.
Bloglovin'
Shopping
Köpte lite kläder och sådant i Stockholm :)
Tokio Hotel Live i Stockholm
Jag har inte fattat det än.
Jag satt i globen och nervositeten smög sig på. Jag var helt exalterad. Fick tillbaka alla känslor som jag hade för 2 år sedan, okej kanske inte alla men mycket. Konserten började och jag blev lite smått hysterisk. Där stod dom. Mina gamla idoler. De spelade grym musik, även om jag inte kan deras nya texter så himla bra var det fantastiskt. Tom var så in i helvete snygg att det gör nästan ont att tänka på det. Hetare människa finns inte.
Vi såg helt perfekt, vi såg ALLT som hände, även Georg som mest befann sig på andra sidan scenen, som vilket för övrigt var grym. Men jag har sådana minnesluckor. Kommer ihåg små delar, som när Tom stod närmast oss och vinkade. När vi skrek när Georg bytte sida och rockade med oss en stund. Hey You som var helt insane bra.
Introt till Dogs Unleashed, när Bill satt på en motorcykel. När Tom gjorde peace-tecknet mot oss på A7 läktarn, det var fart på oss på A7 säger jag bara. Monsoon... Vad ska man säga om det. Det var perfekt. Alla människor som var det sjöng med.
Och för att inte glömma Gustav som gjorde vågen med oss.
Jag har jätte blandade känslor över konserten. Är lyrisk över att jag fan har sett dem, men besviken över att jag inte kände mig som den lilla 15 åriga fan-girl som jag var förut. Då jag skulle ha gråtit floder. Men det känndes fortfarande väldigt stort för mig. Men man blir lite lagomt ledsen över att man aldrig kommer få se Tokio Hotel från 2007, då de spelade Scream låtarna och Bill hade sitt hår som jag kommer för evigt älska. Men det är fortfarande dom och jag är glad över ha sett dem. Men jag har liksom en tom känsla i mig. Det gick så snabbt. Pang poff så har man sett sina gamla idoler.Dem jag trodde att jag kanske hade tröttnat lite på, men det hade jag inte gjort vilket jag upptäckte innnan konserten började då jag höll på att dö av nervsoitet. Sen gick så snabbt och jag vet inte om jag njöt fullt ut. Men det kommer fler konserter, och jag är 100% säker på att jag kommer gå då med. Och då kommer jag köa. Spelar ingen roll om jag kommer vara 22 eller nått. I'll be there by their side
Dessutom, i alla recensioner var det massa babbel om att de inte sålde ut, de sålde ju tillsammans med konserten i skandinavium fler biljetter än förra gången. !
Jag innan det börja
Ps. Johanna the Tokio Hotel fangirl No. 1 is back to stay. ds.
Jag fick en hel del OK bilder, men nästa gång ska jag hålla mig borta från zoomen. Många blev väldigt suddiga för jag överdrev med zoomen. Hellre skarpa bilder men på längre avstånd än suddiga närbilder.
Jag satt i globen och nervositeten smög sig på. Jag var helt exalterad. Fick tillbaka alla känslor som jag hade för 2 år sedan, okej kanske inte alla men mycket. Konserten började och jag blev lite smått hysterisk. Där stod dom. Mina gamla idoler. De spelade grym musik, även om jag inte kan deras nya texter så himla bra var det fantastiskt. Tom var så in i helvete snygg att det gör nästan ont att tänka på det. Hetare människa finns inte.
Vi såg helt perfekt, vi såg ALLT som hände, även Georg som mest befann sig på andra sidan scenen, som vilket för övrigt var grym. Men jag har sådana minnesluckor. Kommer ihåg små delar, som när Tom stod närmast oss och vinkade. När vi skrek när Georg bytte sida och rockade med oss en stund. Hey You som var helt insane bra.
Introt till Dogs Unleashed, när Bill satt på en motorcykel. När Tom gjorde peace-tecknet mot oss på A7 läktarn, det var fart på oss på A7 säger jag bara. Monsoon... Vad ska man säga om det. Det var perfekt. Alla människor som var det sjöng med.
Och för att inte glömma Gustav som gjorde vågen med oss.
Jag har jätte blandade känslor över konserten. Är lyrisk över att jag fan har sett dem, men besviken över att jag inte kände mig som den lilla 15 åriga fan-girl som jag var förut. Då jag skulle ha gråtit floder. Men det känndes fortfarande väldigt stort för mig. Men man blir lite lagomt ledsen över att man aldrig kommer få se Tokio Hotel från 2007, då de spelade Scream låtarna och Bill hade sitt hår som jag kommer för evigt älska. Men det är fortfarande dom och jag är glad över ha sett dem. Men jag har liksom en tom känsla i mig. Det gick så snabbt. Pang poff så har man sett sina gamla idoler.Dem jag trodde att jag kanske hade tröttnat lite på, men det hade jag inte gjort vilket jag upptäckte innnan konserten började då jag höll på att dö av nervsoitet. Sen gick så snabbt och jag vet inte om jag njöt fullt ut. Men det kommer fler konserter, och jag är 100% säker på att jag kommer gå då med. Och då kommer jag köa. Spelar ingen roll om jag kommer vara 22 eller nått. I'll be there by their side
Dessutom, i alla recensioner var det massa babbel om att de inte sålde ut, de sålde ju tillsammans med konserten i skandinavium fler biljetter än förra gången. !
Jag innan det börja
Ps. Johanna the Tokio Hotel fangirl No. 1 is back to stay. ds.
Jag fick en hel del OK bilder, men nästa gång ska jag hålla mig borta från zoomen. Många blev väldigt suddiga för jag överdrev med zoomen. Hellre skarpa bilder men på längre avstånd än suddiga närbilder.
